De hemskaste jag sett...
Här går livet både upp o ner. Som vanligt...
Väldigt mycke mer dramatiskt än jag hade önskat dock...
Häromdan hände en av dom sakerna som man som mamma går runt o nojjar sig över mest hela tiden (jag iaf).
Adam ville inte sitta på sin stol o äta lunch utan han ville stå på kökssoffan o titta ut på vovvar o pippisar. Jag tänkte till en extra gång innan jag lät han stå bredvid mig lutandes mot ryggstödet på kökssoffan o kolla ut samtidigt som jag matade honom.
Jag sitter vänd som man ska med ryggstödet mot ryggen o vrider mig mot hans håll. Sen skulle jag bara fylla på skeden med mer mat o plötsligt hör jag Adam skrika.
Jag vänder huvudet o ser att han ramlat bakom kökssoffan rakt ner på stengolvet. Kökssoffan går inte o dra in hela vägen mot fönstret eftersom de en fönsterbräda precis bakom hälften av soffan. De blir alltså en liten springa mellan fönster o soffa PRECIS där Adam stod.
Jag skriker "ADAM" rakt ut o blir livrädd för jag förstår att kroppen inte fått plats att ta emot smällen samtidigt som huvudet eftersom springan e för trång för de. Huvet måste ha tagit hela smällen.
jag lyfter han o försöker hålla nacken stilla o när jag tittar på honom så ser jag hur ögonen bara rullar. Sen gapar han o ögonen rullar bak o han slutar andas, sen svimmar han av så huvet faller rakt på mitt bröst. De här är fruktansvärt svårt o skriva om för jag HATAR bilden jag har i huvudet! Att som mamma se de jag såg är bland de värsta som finns!
Jag skyndar mig o ringa 112 men jag hör inte vad dom säger. Adam har kvicknat till o skriker massor. Jag som redan har problem med o höra i telefon hörde absolut inget när Adam skrek bredvid mig. Allt jag gjorde var o upprepa adressen o berättade lite snabbt vad som hänt o hans personnr. Visste inte vad mer jag kunde säga.
Samtalet bröts ca 4 ggr av nån anledning men sista gången dom ringde upp så hörde jag kvinnan säga "ambulansen e på väg". Då slängde jag bara bort luren o fokusera på Adam. Ville hålla hans nacke så stilla som möjligt men de gillade inte han.
Jag började märka att han blev sömnig o nån gång har jag hört att man inte får sova efter en smäll på huvudet så jag ställde mig vid porten så han skulle få frisk kall luft o bli piggare.
Kändes som en evighet men tillslut kom ambulansen o hon bar Adam som ingenting. Jag som kämpat med o hålla nacken stilla blev lite förvånad. Väl inne i ambulansen så sa jag att jag var orolig för nacken eftersom jag vet hur han föll så DÅ satt dom på en nack krage.
Adam gillade inte den o var väldigt ledsen o grät så jag drog i alla grejer i ambulansen o visade honom o försökte fåna mig med dom så han skulle skratta. han brukar skratta när jag skrattar så jag gjorde nått konstigt o skratta lite på skoj men han vägra le. Han mådde inte bra, de syndes. Mina händer skaka av oro men jag försökte hålla mig lugn. Jag har ju en bebis i magen o tänka på oxå o den vill jag inte stressa. Adam blir ju lugn av en lugn mamma inte en urflippad mamma så jag försökte vara som vanligt fast jag ville bryta ihop.
När Adam svimma så trodde jag han dog. Att bara behöva tro de i några sekunder fick mig o få måånga läskiga tankar i mitt huvud. Jag började känna att jag själv ville dö om nått hänt han. Jag mådde så fruktansvärt dåligt!
Väl framme så fick jag beröm av både ambulans män o doktor för att jag var så lugn. Dom skulle bara veta hur de var inombords...
Adam somna i min famn (efter att jag frågat hundra ggr om de verkligen var ok att han sov) o dom tryckte in en alvedon i hans bumpa.
Jag låg bara där o var helt borta av oro. Tänk om han fått en fraktur i ryggen eller nån annanstans. Tänk om han fått en hjärnblödning!!!!! Jag var så fruktansvärt orolig! Sköterskan kom då o då o jag bad henne varje gång att hämta doktorn för o göra en ordentlig undersökning. Han försökte precis när vi kom in med ambulansen men Adam skrek o lät inte honom röra nånstans. Antagligen ont.
Efter en stund kom dr o kände lite o sa att läget verkar vara ok men att vi måste stanna över natten eftersom han svimmat av. Dom ville ha koll på ev symptom på hjärnblödning o dom kan visa sig efter ett långt tag.
Vi blev skickade till barnavd o fick ett rum. C kom o vi lekte i lekrummet med Adam.
Tyvärr var C tvungen o åka o jobba så innan han åkte så bad jag han låta mig få gå o andas lite för mig själv o lugna mig så jag skulle orka passa Adam på ett lugnt sätt.
Jag gick in till vårt rum o bröt ihop. Jag bara grät o grät. Hela golvet blev blött.
Jag såg bilden av Adams ögon rulla bak o han gapandes slutar andas o sen faller ihop som om han var helt livlös. Den kom om o om i mitt huvud. Den gör de fortfarande även om de blivit bättre men jag HATAR minnet! Vill bara glömma allt!
Adam o C kom in i rummet efter en stund o trösta. Adam var på strålande humör hela kvällen o charma alla som jobba där med sitt leende. Jag var bar aså orolig att ev symptom skulle komma fram.
En gång i timmen kom dom o titta till han. Även på natten men då var tredje timme efter midnatt.
Jag o C låg vakna i rummet o titta på film men jag var helt förstörd. Sov ingenting den natten utan tittade bara hela tiden så Adam var ok.
Halv nio kom dr. Vi berättade att Adam gnällt till ibland när vi lyft honom o sen pekat mot sin högra axel.
Dr bestämde sig för o ta röntgen bilder. C gick in med Adam eftersom jag inte får vara nära dom där maskinerna pga cochleaimplantatet o graviditeten.
De gick så där o sköterskan sa att om inte dr nöjer sig med bilderna så skulle vi bli tvugna o ge Adam lugnande :(
Jag var tvungen o åka hem efter röntgen eftersom jag hade en tårtbeställning att bli klar med. Jag har nog aldrig gjort en tårta så snabbt! Ville bara tillbaks till min son!
Just när beställaren hämtat tårtan o jag ska tillbaks till sjukhuset för o byta av C som skulle jobba så skickar C ett meddelande att dom fått klar tecken på o åka hem. Inga frakturer.
Vi skulle däremot hålla ett öga på Adam om han verkar tröttare än vanligt eller om hans motorik ändras osv.
Ni kanske kan förstå att dagarna sen de hände har varit ett helvete. Man blir en riktigt hönsmamma som tror sig hitta symptom hela tiden. Jag e stressad o orolig hela tiden att nått e fel med han. Dessutom klarar jag inte o lämna han ensam i ett rum. Jag måste se honom hela tiden. Väldigt stressigt eftersom jag inte får mycke annat gjort. Har bara suttit på golvet o lekt med honom hela dagarna när vi varit hemma.
Lite dumt med tanke på att han var en halv cm ifrån mig när olyckan hände. Man kan inte alltid förhindra allt hur nära man än är.
Jag mår uselt efter de här o jag får flashbacks hela tiden. Första dagen klarade jag knappt o vara själv med han.
Jag känner mig som en USEL mamma o har så otroligt mycke skuldkänslor! Hur kunde jag låta de här ske mot min vackra son. Jag har gråtit massor men jag hoppas att tiden får de o kännas lite bättre.
Bristen på sömn kan oxå ha o göra med alla känslor. Jag har haft en tårta att göra varje dag i en vecka innan de här hände o hade därför bara sovit i ca 5 timmar per natt. Helt slut har jag varit efter all drama.
Nu är min fokus BARA på Adam o inga tårtbeställningar har jag tagit emot.
Jag har haft hem några av mina närmsta vänner på pizzadejt för o få tänka på nått annat o prata av mig lite o igår så trotsade jag kylan efter jag varit på stan med grabbarna o lunchat o tog med min krullis till Busborgen. Jag o min Adam hängde där i 2 timmar. Han älskar Busborgen!
Jag var en isbit när vi kom hem men Adam var varm o go när jag packa upp honom, förutom dom rosiga kinderna da.
Vår sovsäck (eller va de heter) som vi har i vagnen e guld värd! Den har päls o täcker väääldigt bra. Tillsammans med Adams super overall så fryser han aldrig. Han e jämt helt lagom i temp hur kallt de än är ute o de har varit JÄÄÄKLIGT kallt! I love it!
Jaha, nu vet ni lite om vad som hänt här. Nu har jag skrivit av mig de o även om jag fortfarande e lite skakis o har svårt o glömma så ska jag FÖRSÖKA lägga de här bakom mig.
Julen e snart här o den har jag sett fram emot MASSOR så vi tänker på den istället!
Alla julklappar handlades idag o jag e jätte nöjd med Adams grejer! Han kommer bli så glad!
Julfrukosten kommer ätas hos bror med familj ute i Bro. Sedan kommer några i min familj plus C:s familj hem till oss runt 3 o firar. Den 25:e kommer resten av min fina familj o vi firar igen fast hos mamma. Längtar!
Imorn ska grabbarna ut o åka pulka medans jag ska fixa julgodis o slå in presenter. Sen kommer lillesyster o sover hos mig så de blir en liten uppesittar kväll o lite fix med julmaten. Mys!
Jag får skriva om lille bebben i magen en annan gång. De e en liten vilding med ett hjärta av guld kan jag iaf säga nu. Varje gång jag började oroa mig eller tänka jobbiga tankar på sjukhuset om de som hänt med Adam så buffa den mig som om den ville få mig o tänka på annat o lugna mig. De hjälpte en MAAASSOR kan jag säga för ist för o tänka på jobbigt så blev jag lycklig av tanken på min lilla bebis i magen. Tack mammas lilla gos <3
Kön har vi inte kollat än för er som e nyfikna ;)
Nu ska jag kolla till min vackra lilla prins.
God Jul på er!
Här e tårtan som jag gjorde i turbo fart med hundra andra tankar i huvudet. Blev nog lite tooo much....
Och sen en liten bild på världens vackraste från Busborgen...
Väldigt mycke mer dramatiskt än jag hade önskat dock...
Häromdan hände en av dom sakerna som man som mamma går runt o nojjar sig över mest hela tiden (jag iaf).
Adam ville inte sitta på sin stol o äta lunch utan han ville stå på kökssoffan o titta ut på vovvar o pippisar. Jag tänkte till en extra gång innan jag lät han stå bredvid mig lutandes mot ryggstödet på kökssoffan o kolla ut samtidigt som jag matade honom.
Jag sitter vänd som man ska med ryggstödet mot ryggen o vrider mig mot hans håll. Sen skulle jag bara fylla på skeden med mer mat o plötsligt hör jag Adam skrika.
Jag vänder huvudet o ser att han ramlat bakom kökssoffan rakt ner på stengolvet. Kökssoffan går inte o dra in hela vägen mot fönstret eftersom de en fönsterbräda precis bakom hälften av soffan. De blir alltså en liten springa mellan fönster o soffa PRECIS där Adam stod.
Jag skriker "ADAM" rakt ut o blir livrädd för jag förstår att kroppen inte fått plats att ta emot smällen samtidigt som huvudet eftersom springan e för trång för de. Huvet måste ha tagit hela smällen.
jag lyfter han o försöker hålla nacken stilla o när jag tittar på honom så ser jag hur ögonen bara rullar. Sen gapar han o ögonen rullar bak o han slutar andas, sen svimmar han av så huvet faller rakt på mitt bröst. De här är fruktansvärt svårt o skriva om för jag HATAR bilden jag har i huvudet! Att som mamma se de jag såg är bland de värsta som finns!
Jag skyndar mig o ringa 112 men jag hör inte vad dom säger. Adam har kvicknat till o skriker massor. Jag som redan har problem med o höra i telefon hörde absolut inget när Adam skrek bredvid mig. Allt jag gjorde var o upprepa adressen o berättade lite snabbt vad som hänt o hans personnr. Visste inte vad mer jag kunde säga.
Samtalet bröts ca 4 ggr av nån anledning men sista gången dom ringde upp så hörde jag kvinnan säga "ambulansen e på väg". Då slängde jag bara bort luren o fokusera på Adam. Ville hålla hans nacke så stilla som möjligt men de gillade inte han.
Jag började märka att han blev sömnig o nån gång har jag hört att man inte får sova efter en smäll på huvudet så jag ställde mig vid porten så han skulle få frisk kall luft o bli piggare.
Kändes som en evighet men tillslut kom ambulansen o hon bar Adam som ingenting. Jag som kämpat med o hålla nacken stilla blev lite förvånad. Väl inne i ambulansen så sa jag att jag var orolig för nacken eftersom jag vet hur han föll så DÅ satt dom på en nack krage.
Adam gillade inte den o var väldigt ledsen o grät så jag drog i alla grejer i ambulansen o visade honom o försökte fåna mig med dom så han skulle skratta. han brukar skratta när jag skrattar så jag gjorde nått konstigt o skratta lite på skoj men han vägra le. Han mådde inte bra, de syndes. Mina händer skaka av oro men jag försökte hålla mig lugn. Jag har ju en bebis i magen o tänka på oxå o den vill jag inte stressa. Adam blir ju lugn av en lugn mamma inte en urflippad mamma så jag försökte vara som vanligt fast jag ville bryta ihop.
När Adam svimma så trodde jag han dog. Att bara behöva tro de i några sekunder fick mig o få måånga läskiga tankar i mitt huvud. Jag började känna att jag själv ville dö om nått hänt han. Jag mådde så fruktansvärt dåligt!
Väl framme så fick jag beröm av både ambulans män o doktor för att jag var så lugn. Dom skulle bara veta hur de var inombords...
Adam somna i min famn (efter att jag frågat hundra ggr om de verkligen var ok att han sov) o dom tryckte in en alvedon i hans bumpa.
Jag låg bara där o var helt borta av oro. Tänk om han fått en fraktur i ryggen eller nån annanstans. Tänk om han fått en hjärnblödning!!!!! Jag var så fruktansvärt orolig! Sköterskan kom då o då o jag bad henne varje gång att hämta doktorn för o göra en ordentlig undersökning. Han försökte precis när vi kom in med ambulansen men Adam skrek o lät inte honom röra nånstans. Antagligen ont.
Efter en stund kom dr o kände lite o sa att läget verkar vara ok men att vi måste stanna över natten eftersom han svimmat av. Dom ville ha koll på ev symptom på hjärnblödning o dom kan visa sig efter ett långt tag.
Vi blev skickade till barnavd o fick ett rum. C kom o vi lekte i lekrummet med Adam.
Tyvärr var C tvungen o åka o jobba så innan han åkte så bad jag han låta mig få gå o andas lite för mig själv o lugna mig så jag skulle orka passa Adam på ett lugnt sätt.
Jag gick in till vårt rum o bröt ihop. Jag bara grät o grät. Hela golvet blev blött.
Jag såg bilden av Adams ögon rulla bak o han gapandes slutar andas o sen faller ihop som om han var helt livlös. Den kom om o om i mitt huvud. Den gör de fortfarande även om de blivit bättre men jag HATAR minnet! Vill bara glömma allt!
Adam o C kom in i rummet efter en stund o trösta. Adam var på strålande humör hela kvällen o charma alla som jobba där med sitt leende. Jag var bar aså orolig att ev symptom skulle komma fram.
En gång i timmen kom dom o titta till han. Även på natten men då var tredje timme efter midnatt.
Jag o C låg vakna i rummet o titta på film men jag var helt förstörd. Sov ingenting den natten utan tittade bara hela tiden så Adam var ok.
Halv nio kom dr. Vi berättade att Adam gnällt till ibland när vi lyft honom o sen pekat mot sin högra axel.
Dr bestämde sig för o ta röntgen bilder. C gick in med Adam eftersom jag inte får vara nära dom där maskinerna pga cochleaimplantatet o graviditeten.
De gick så där o sköterskan sa att om inte dr nöjer sig med bilderna så skulle vi bli tvugna o ge Adam lugnande :(
Jag var tvungen o åka hem efter röntgen eftersom jag hade en tårtbeställning att bli klar med. Jag har nog aldrig gjort en tårta så snabbt! Ville bara tillbaks till min son!
Just när beställaren hämtat tårtan o jag ska tillbaks till sjukhuset för o byta av C som skulle jobba så skickar C ett meddelande att dom fått klar tecken på o åka hem. Inga frakturer.
Vi skulle däremot hålla ett öga på Adam om han verkar tröttare än vanligt eller om hans motorik ändras osv.
Ni kanske kan förstå att dagarna sen de hände har varit ett helvete. Man blir en riktigt hönsmamma som tror sig hitta symptom hela tiden. Jag e stressad o orolig hela tiden att nått e fel med han. Dessutom klarar jag inte o lämna han ensam i ett rum. Jag måste se honom hela tiden. Väldigt stressigt eftersom jag inte får mycke annat gjort. Har bara suttit på golvet o lekt med honom hela dagarna när vi varit hemma.
Lite dumt med tanke på att han var en halv cm ifrån mig när olyckan hände. Man kan inte alltid förhindra allt hur nära man än är.
Jag mår uselt efter de här o jag får flashbacks hela tiden. Första dagen klarade jag knappt o vara själv med han.
Jag känner mig som en USEL mamma o har så otroligt mycke skuldkänslor! Hur kunde jag låta de här ske mot min vackra son. Jag har gråtit massor men jag hoppas att tiden får de o kännas lite bättre.
Bristen på sömn kan oxå ha o göra med alla känslor. Jag har haft en tårta att göra varje dag i en vecka innan de här hände o hade därför bara sovit i ca 5 timmar per natt. Helt slut har jag varit efter all drama.
Nu är min fokus BARA på Adam o inga tårtbeställningar har jag tagit emot.
Jag har haft hem några av mina närmsta vänner på pizzadejt för o få tänka på nått annat o prata av mig lite o igår så trotsade jag kylan efter jag varit på stan med grabbarna o lunchat o tog med min krullis till Busborgen. Jag o min Adam hängde där i 2 timmar. Han älskar Busborgen!
Jag var en isbit när vi kom hem men Adam var varm o go när jag packa upp honom, förutom dom rosiga kinderna da.
Vår sovsäck (eller va de heter) som vi har i vagnen e guld värd! Den har päls o täcker väääldigt bra. Tillsammans med Adams super overall så fryser han aldrig. Han e jämt helt lagom i temp hur kallt de än är ute o de har varit JÄÄÄKLIGT kallt! I love it!
Jaha, nu vet ni lite om vad som hänt här. Nu har jag skrivit av mig de o även om jag fortfarande e lite skakis o har svårt o glömma så ska jag FÖRSÖKA lägga de här bakom mig.
Julen e snart här o den har jag sett fram emot MASSOR så vi tänker på den istället!
Alla julklappar handlades idag o jag e jätte nöjd med Adams grejer! Han kommer bli så glad!
Julfrukosten kommer ätas hos bror med familj ute i Bro. Sedan kommer några i min familj plus C:s familj hem till oss runt 3 o firar. Den 25:e kommer resten av min fina familj o vi firar igen fast hos mamma. Längtar!
Imorn ska grabbarna ut o åka pulka medans jag ska fixa julgodis o slå in presenter. Sen kommer lillesyster o sover hos mig så de blir en liten uppesittar kväll o lite fix med julmaten. Mys!
Jag får skriva om lille bebben i magen en annan gång. De e en liten vilding med ett hjärta av guld kan jag iaf säga nu. Varje gång jag började oroa mig eller tänka jobbiga tankar på sjukhuset om de som hänt med Adam så buffa den mig som om den ville få mig o tänka på annat o lugna mig. De hjälpte en MAAASSOR kan jag säga för ist för o tänka på jobbigt så blev jag lycklig av tanken på min lilla bebis i magen. Tack mammas lilla gos <3
Kön har vi inte kollat än för er som e nyfikna ;)
Nu ska jag kolla till min vackra lilla prins.
God Jul på er!
Här e tårtan som jag gjorde i turbo fart med hundra andra tankar i huvudet. Blev nog lite tooo much....
Och sen en liten bild på världens vackraste från Busborgen...
Kommentarer
Postat av: Sanna
Du är en grym mamma & de som hände kan hända vem som helst ! Men förstår räddslan.. Usch! Har er i mina tankar <3 puss o kram
Postat av: Jessica
Gumman . Hadde jag bara vetat innan vad som hänt så hade du absolut inte behövt göra tårtan. Den va super god och mycket uppskattad. Tusen tack och massa styrkekramar till dig vännen <3
Postat av: Frida
Åååh Mandy!! Förståår att du haft kaos!! Hörde du om när Olli slog huvet i glasbordet??? Jag va HYSTERISK!!! Jag grät & balla ur direkt!! Du är gryyym som kunde kontrollera dig!! Det är så hiiimla lätt hänt!! När olyckan är framme så är den bara det.. men man får riiktig ångest.. fyyy.. men vet.. det blir bättre med tiden.. jag lovar!! Men som du skriver.. det är just den där hemska bilen i huvet som sitter kvar!! Jag kan fortfarande höra smällen av Ollis huve i borden =/ Men som sagt.. man kan inte skydda dom från allt.. tyvärr!!!
Fokusera framåt.. på julen, prinsen & lillis i magen.. så ska du se att det kommer kännas bättre sen!! Tusen kramar <3
Postat av: Lucy
Du är och kommer alltid att vara VÄRLDENS BÄSTA MAMMA!!!!
Lägg det här bakom dig nu och se bara framåt.
Du har en underbar vår framför dig där en ny liten (Mendoza) bebis ingår.
Tusen pussar och styrke-kramar till dig.
Postat av: Sarah
Amanda! Du är en underbar människa och en underbar mamma till Adam, olyckor händer så lätt (för lätt) och du gjorde allt rätt i det läget! Jag är glad att Adam mår bra och att allt gick bra. Och tårtan är grym! Jag skrev lite mer på vår FB-sida!
Stor kram och God Jul.
Postat av: Ann
Ush så hemskt det låter, men tur att han mår bra nu iaf :) Det kan hända alla, olyckor händer de flesta barn och gör dig inte till en dålig mamma för det :) Helt otroligt hur du kunde göra en sån fin tårta i all stress. Hoppas ni får en underbar Jul. Kram Ann
Postat av: lillis
Uch, förstår verkligen att det måste ha varit hemskt!!! Du är ingen usel mamma!!! olyckor sker! Prata om dina bilder så mkt du kan, så bleknar de snart!Ett trauma spelas upp tills det är färdig bearbetat. så prata, prata, prata! God Jul o Gott Nytt År!
Postat av: Malin - mamma till Walter
Men fy vilken mardröm! Vilken tur att det ändå gick bra för honom. Och du är verkligen ingen dålig mamma!! Olyckor sker och det går så fort så man förstår inte i efterhand.
Killen verkar gilla busborgen iaf! Vi har inte lyckats ta oss dit än, men nu efter alla julgrejer måste vi också försöka göra det, för jag har hört flera som gillar det!
Ta hand om er! Kram
Trackback
