Mobilbilder...
Lägger in lite bilder från mobilen från några av dagarna som varit i brist på annat o gö. Sova hade jag ju oxå kunnat göra iofs...
Adam i bilen på väg till Uppsala
Mellis vid ankorna några timmar innan magsjukan satt igång
Sova mycke va de som gällde då
Helst nära nära baba
Blev en tripp till akuten oxå tyvärr. Adam va ju inte alls sig själv.
Känner nån igen den här killen? De gjorde inte vi iaf...
En bild som C skicka från bröllopet som jag tyvärr missa
Avslutar med en bild som bästa lillsyrran skicka när allt va som värst med Adam som fick mig o skratta.
Såna här bilder smyg tar moster när man inte tittar...
Adam i bilen på väg till Uppsala
Mellis vid ankorna några timmar innan magsjukan satt igång
Sova mycke va de som gällde då
Helst nära nära baba
Blev en tripp till akuten oxå tyvärr. Adam va ju inte alls sig själv.
Känner nån igen den här killen? De gjorde inte vi iaf...
En bild som C skicka från bröllopet som jag tyvärr missa
Avslutar med en bild som bästa lillsyrran skicka när allt va som värst med Adam som fick mig o skratta.
Såna här bilder smyg tar moster när man inte tittar...
Sovläge
Adam började med nått nytt för ca 3-4 veckor sen. När han ska nattas så sätter de igång. Han snurrar runt i sängen åt alla håll o kanter. Han kan tom hamna med huvet åt de hållet fötterna ska ligga. Men mest vänder han sig från rygg till mage, vilket han gjort länge men inte i sängen. Dessutom tror jag han vet att han e busig för när han vänt sig till mage så stannar han upp ett tag o ligger helt stilla o tittar upp på en sen drar han till med största flinet o börjar härja. Han håller på så här nu varje natt o vi låter han snurra en stund för till slut somnar han. Men jag gillar inte att han börjat vända sig i sängen...
Vi har en övervakningskamera över hans säng o till den har vi en skärm som ser ut som en walkie talkie där vi kan se han hela tiden. Den bär jag runt på jämt när han sover så jag kan ha koll på han. Häromdan så kika jag på den o Adam va inte i bild! Jag fick panik! Hann tänka allt möjligt på sekunderna de tog o springa in till han som att nån kidnappat han eller nått (ufft). Väl inne i rummet så ser jag att han vänt sig på mage o ligger inprejad i hörnet av sängen så man knappt ser han med ansiktet neråt dessutom! Får panik o lyfter han varav han drar ett djuuuupt andetag som när man varit under vatten för länge ni vet o precis kommit upp till ytan. De va hemskt!!! Mitt hjärta dunka men Adam somna bara om snuttandes på nappen som inget hänt.
Ska de vara så här folk!?!??!!? Nån sa att de e sånt som brukar hända när bebisar dör plötslig spädbarnsdöd, att dom ligger på magen o inte får luft. Jag har lite smått panik nu. Vaknar hela nätterna för o se så han inte rullat över på mage o hamnat i hörnet så han inte får luft.
Jag förstår inte. Känner inte Adam att han inte får luft o lägger sig bättre när han sover? Kan nån förklara för mig?
Jag tänker om jag inte haft övervakningskameran o kikat på o sett att han låg konstigt vad hade hänt då? Förhoppningsvis inget men man blir fundersam. Kommer aldrig glömma hur hemskt de såg ut när han drog efter andan så där...usch :(
E jag hönsmamma nu?
Förutom att jag känner trygghet med övervakningskameran så e de oxå rätt roligt o titta på han i den. En gång såg jag hur han vände o vred sig o hamna tillslut i en position med rumpan rakt upp. Va tvungen o gå in o ta kort...
La han tillrätta så klart men fyyy att han ska börja rulla runt! Har ju blivit skrämd nu efter den där händelsen :(
Ska tejpa fast han på rygg inatt...
Vi har en övervakningskamera över hans säng o till den har vi en skärm som ser ut som en walkie talkie där vi kan se han hela tiden. Den bär jag runt på jämt när han sover så jag kan ha koll på han. Häromdan så kika jag på den o Adam va inte i bild! Jag fick panik! Hann tänka allt möjligt på sekunderna de tog o springa in till han som att nån kidnappat han eller nått (ufft). Väl inne i rummet så ser jag att han vänt sig på mage o ligger inprejad i hörnet av sängen så man knappt ser han med ansiktet neråt dessutom! Får panik o lyfter han varav han drar ett djuuuupt andetag som när man varit under vatten för länge ni vet o precis kommit upp till ytan. De va hemskt!!! Mitt hjärta dunka men Adam somna bara om snuttandes på nappen som inget hänt.
Ska de vara så här folk!?!??!!? Nån sa att de e sånt som brukar hända när bebisar dör plötslig spädbarnsdöd, att dom ligger på magen o inte får luft. Jag har lite smått panik nu. Vaknar hela nätterna för o se så han inte rullat över på mage o hamnat i hörnet så han inte får luft.
Jag förstår inte. Känner inte Adam att han inte får luft o lägger sig bättre när han sover? Kan nån förklara för mig?
Jag tänker om jag inte haft övervakningskameran o kikat på o sett att han låg konstigt vad hade hänt då? Förhoppningsvis inget men man blir fundersam. Kommer aldrig glömma hur hemskt de såg ut när han drog efter andan så där...usch :(
E jag hönsmamma nu?
Förutom att jag känner trygghet med övervakningskameran så e de oxå rätt roligt o titta på han i den. En gång såg jag hur han vände o vred sig o hamna tillslut i en position med rumpan rakt upp. Va tvungen o gå in o ta kort...
La han tillrätta så klart men fyyy att han ska börja rulla runt! Har ju blivit skrämd nu efter den där händelsen :(
Ska tejpa fast han på rygg inatt...
Sugen på semääästää!
Känner att de börjar bli dags o bege sig till ett lite varmare land o ny miljö snart. Jag o C planerar o om allt går som de ska så blir de en liten trip nånstans.
Första semestern med Adam (iofs va han i magen på sista semestern...). Känns både pirrig o roligt o ta med Adam utomlands. Lite nervigt att han stoppar händerna i munnen hela tiden. Finns ju jobbiga bakterier utomlands men man ska ju inte låsa in han för de.
Hoppas bara allt går som planerat nu så vi kommer iväg. VI BEHÖVER DEN! De har varit stressigt med många privata saker runt omkring oss sista tiden o de har ibland påverkat vårt förhållande mer än vi hade velat tyvärr. Allt kan ju inte vara tipp topp jämt iofs men de känns inte bra för nån av oss när vi e stressade o tar ut de på varan som man nog lätt gör. Därför behöver vi ett miljö ombyte nu o bort från allt som stressar oss här så vi kan njuta av vår lilla familj o bara tänka på oss en stund.
Sist vi var utomlands var början av 2009 då vi var i Thailand med lilla AdamAlsing i magen.
Usch! Ryser när jag ser den här sista bilden på poolen... The pool of death...
Jag höll på drukna i den.
Alla gick tillbaks till huset o jag tänkte ta ett sista dopp. De va ingen vid poolen då så jag var helt ensam. Dyker ner o ska upp till ytan igen men de kommer aldrig nån yta! Hur mycke jag än simmar uppåt så kommer den aldrig! Jag får panik o i sista sek när jag trodde de va kört så kom ytan. Jag hängde mig vid kanten av poolen o hosta en massa o de tog ett tag innan jag hade ork o kliva upp. Fyyy vad hemskt de va. Skakade hela kvällen sen.
I Uppsala berättade han att eftersom jag inte har något balansinne kvar så använder jag mig av känseln under fötterna o synen för o kunna gå. Han sa att jag inte kan dyka i mörker tex för då försvinner både synen o känseln o jag kommer inte ha nån aning om vad som e upp o ner. Jag berättade min händelse i Thailand, om hur jag inte hittade ytan o trodde att jag simma uppåt fast jag nog simma åt sidan o hur nära de va att jag drukna. Då blev han minst sagt chockad att ingen berättat för mig att jag inte kan dyka under vatten för jag tappar en av dom enda 2 sakerna som gör så jag vet vad som e upp o ner, känseln.
Tack gode gud att han förklara för mig att jag bara har min känsel o syn till att gå o ta mig o de hållet jag vill annars kanske jag råkat gö om samma sak igen för jag fattade inte riktigt att kroppen inte vet vad som e uppåt om man inte har balansinne.
Tack till er läkare i V-ås som tagit er tiden o förklara de här för mig...suck! Tänk om de slutat annorlunda liksom....
Ne nu ska jag drömma mig bort lite o kika på resor :)
KUCKELIKUU (?)
Roadtrip Uppsala
Tänkte berätta lite hur de gick i Uppsala...
Jag o mina grabbar tog oss en roadtrip dit o gjorde en hel dag av de.
De första jag fick göra var o prata med en läkare som jag aldrig träffat förut. Han sa att han följt mitt fall genom alla dom här åren via journaler o kontakt med läkarna i Västerås så han visste i princip hela min historia. Han ville ändå höra min version o va verkligen intresserad (sa han) av mitt "fall".
Jag berättade från början till slut sen gav han mig sin åsikt. Han sa att han tror att de med stor sannolikhet kan vara att jag har samma sjukdom i öronen som i levern, alltså autoimmun sjukdom. Mitt immunförsvar angriper mina celler fast dom e friska. Jag sa att man misstänkt de förut o gett mig hög dos kortison för o se om de blir förbättring men de blev aldrig de. På de svara han att han tror att min hörsel nog e skadad till den här nivån o att den nog inte kan bli bättre med medecin. Han sa oxå att han tror att min hörsel inte försämras pga att jag konturneligt äter kortison till min lever. Enligt honom e de det som håller min hörsel i schakt. Om jag inte ätit kortison eller slutar så tror han hörseln kommer bli sämre.
Han var inte hundra på att de är det här som e problemet men han va näästan övertygad om de.
Jag frågade honom nått som jag funderat på mycke. Yrsel attacken som gjorde så jag fick åka in kom ca 1 timma efter jag varit o knäckt nacke o rygg så därför undrade jag varför o om de kanske kan ha haft nånting o göra med att han knäckte nacken på mig som utlöste yrseln. Han sa att de kan ha med de o göra eftersom jag hade en pågående infektion i innerörat o sen blev de för mycke för den när han knäckte o tryckte på spänningar. Än en gång så va han inte hundra men trodde de kan ha berott på de.
Jag vart inte helt övertygad om att de e det här som e problemet men eftersom han sett fler fall som ser ut ungefär som mitt så får jag ta de här som förklaring till mitt tillstånd. Han sa att de tydligen e vanligt o ha autoimmuna sjukdomar på fler än en plats i kroppen.
Lite läskigt va de när han sa att den kan attackera ögonen eftersom de e ungefär samma slags celler. Meeeen de tänker jag inte gå runt o oroa mig över. Jag ska vara uppmärksam på om min syn blir sämre o genast gå till läkare då.
Sen passade jag på o fråga om de jag läst på internet, att man vid plötslig hörselnedsättning ska åka in akut o genast starta behandling med hög dos kortison o att de då i 80 % av fallen blir bra igen. Detta står överallt när man söker på plötslig hörselnedsättning men den hjälpen fick inte jag.
När jag kom in där i panik o med tårar bad om hjälp så fick jag till svar att jag skulle vänta tills jag fick hem en tid att träffa läkaren. När jag fick ännu mer panik så fick mina föräldrar rådet att ta mig till psykakuten (!?).
Jag frågade honom om han tror att man hade kunnat rädda min hörsel eller åtmindstonde en del av den om man hade startat behandling som de står överallt att man ska göra. Han svarade "Troligtvis..."
Då blev jag knäckt o kunde inte hålla emot tårarna. Jag fäste min blick på Adam för o inte bryta ihop där inne.
De tog väldigt hårt på mig o höra samtidigt som de va skönt o få bekräftat av någon annan att jag kanske blev fel behandlad. FÖR DE BLEV JAG! Så opedagogiska o hemska som dom va mot mig önskar jag inte till nån! Speciellt inte när man e LIVRÄDD efter att man precis tappat hörseln! I de tillståndet ska man få hjälp inte bli hemskickad eller skickad till psyk för man ber om hjälp i desparation! Jag skulle vilja se dom tappa hörseln plötsligt o inte höra sin omgivning o se om dom tar de med en klackspark...
Efter att han sagt att jag troligtvis kunnat räddat min hörsel med behandling genast så satt vi lääänge i tystnad o jag fick samla mig lite. Sen sa han "Förlåt Amanda om de va jobbigt o höra men jag måste vara ärlig mot dig o säga som jag verkligen tror."
Denna läkare var extremt sympatisk o de märktes att han varit engagerad i mitt fall. Han undrade mycke o ville veta allt verkligen.
Jag gillade honom.
Sedan kom min kirurg in o meddelade att han tyvärr inte kommer vara den som opererar mig eftersom han va bokad de datumet jag fick. Jag bad han lite skämtsamt att "äh, strunta i dom" o stackarn börja mumla o sa "jaa om de e så du känner så kan jag nog ordna de" Hahaa! Va tvungen o förklara att jag skojja lite o att de går bra med en annan kirurg. Fast lite jobbigt va de eftersom jag gillar den här kirurgen mycke, Helge va de han hette va? Iaf, min nya heter Niklas o han kom o presentera sig. Bad som vanligt honom om att inte raka för mycke hår o han lova o tänka på de.
Sen gjordes massa mätningar o hörseltest som tog halva dan...ufft! Men efter de fick vi oss en runda i Uppsala city. Blev en väldigt go oxfile pasta till middag där o efter att ha blivit tvugna o startkabla igång skit bilen så körde vi hem igen. Heeelt slut hela familjen...
Kan ni förstå att de bara e ca 2 veckor kvar nu??? Aaahhh! Jag som aldrig opererat mig...tänk om jag inte tål o sövas eller nått annat skit. Återstår o se...
Jag berättade för min mamma igår att magneten som sätts i mitt huvud för o fästa ytterdelen med kan vara farlig för min väns pacemaker (jag vill ju inte magnetiseras fast i hennes bröst med huvudet eller nått) o att vi kanske inte kan vistas i samma rum om de e riktig kris (ska kolla upp de där) o då utbrast mamma plötsligt " Ska dom sätta nått i huvet på dig?!?!!" Liiiite de operationen går ut på så där morsan haha! Så söt.
Vad skulle man göra utan sin familj? Vad skulle jag göra utan mina grabbar? Hoppas ni vet hur tacksam jag e för er alla! Speciellt dig min lilla prins! Mammas glädjespridare!
Eftersom jag e hos mamma just nu så har jag inga bilder så bjussar på min profilbild från facebook.
Här får du tjatis! ;) Ska försöka bli bättre lovar.
Jag o mina grabbar tog oss en roadtrip dit o gjorde en hel dag av de.
De första jag fick göra var o prata med en läkare som jag aldrig träffat förut. Han sa att han följt mitt fall genom alla dom här åren via journaler o kontakt med läkarna i Västerås så han visste i princip hela min historia. Han ville ändå höra min version o va verkligen intresserad (sa han) av mitt "fall".
Jag berättade från början till slut sen gav han mig sin åsikt. Han sa att han tror att de med stor sannolikhet kan vara att jag har samma sjukdom i öronen som i levern, alltså autoimmun sjukdom. Mitt immunförsvar angriper mina celler fast dom e friska. Jag sa att man misstänkt de förut o gett mig hög dos kortison för o se om de blir förbättring men de blev aldrig de. På de svara han att han tror att min hörsel nog e skadad till den här nivån o att den nog inte kan bli bättre med medecin. Han sa oxå att han tror att min hörsel inte försämras pga att jag konturneligt äter kortison till min lever. Enligt honom e de det som håller min hörsel i schakt. Om jag inte ätit kortison eller slutar så tror han hörseln kommer bli sämre.
Han var inte hundra på att de är det här som e problemet men han va näästan övertygad om de.
Jag frågade honom nått som jag funderat på mycke. Yrsel attacken som gjorde så jag fick åka in kom ca 1 timma efter jag varit o knäckt nacke o rygg så därför undrade jag varför o om de kanske kan ha haft nånting o göra med att han knäckte nacken på mig som utlöste yrseln. Han sa att de kan ha med de o göra eftersom jag hade en pågående infektion i innerörat o sen blev de för mycke för den när han knäckte o tryckte på spänningar. Än en gång så va han inte hundra men trodde de kan ha berott på de.
Jag vart inte helt övertygad om att de e det här som e problemet men eftersom han sett fler fall som ser ut ungefär som mitt så får jag ta de här som förklaring till mitt tillstånd. Han sa att de tydligen e vanligt o ha autoimmuna sjukdomar på fler än en plats i kroppen.
Lite läskigt va de när han sa att den kan attackera ögonen eftersom de e ungefär samma slags celler. Meeeen de tänker jag inte gå runt o oroa mig över. Jag ska vara uppmärksam på om min syn blir sämre o genast gå till läkare då.
Sen passade jag på o fråga om de jag läst på internet, att man vid plötslig hörselnedsättning ska åka in akut o genast starta behandling med hög dos kortison o att de då i 80 % av fallen blir bra igen. Detta står överallt när man söker på plötslig hörselnedsättning men den hjälpen fick inte jag.
När jag kom in där i panik o med tårar bad om hjälp så fick jag till svar att jag skulle vänta tills jag fick hem en tid att träffa läkaren. När jag fick ännu mer panik så fick mina föräldrar rådet att ta mig till psykakuten (!?).
Jag frågade honom om han tror att man hade kunnat rädda min hörsel eller åtmindstonde en del av den om man hade startat behandling som de står överallt att man ska göra. Han svarade "Troligtvis..."
Då blev jag knäckt o kunde inte hålla emot tårarna. Jag fäste min blick på Adam för o inte bryta ihop där inne.
De tog väldigt hårt på mig o höra samtidigt som de va skönt o få bekräftat av någon annan att jag kanske blev fel behandlad. FÖR DE BLEV JAG! Så opedagogiska o hemska som dom va mot mig önskar jag inte till nån! Speciellt inte när man e LIVRÄDD efter att man precis tappat hörseln! I de tillståndet ska man få hjälp inte bli hemskickad eller skickad till psyk för man ber om hjälp i desparation! Jag skulle vilja se dom tappa hörseln plötsligt o inte höra sin omgivning o se om dom tar de med en klackspark...
Efter att han sagt att jag troligtvis kunnat räddat min hörsel med behandling genast så satt vi lääänge i tystnad o jag fick samla mig lite. Sen sa han "Förlåt Amanda om de va jobbigt o höra men jag måste vara ärlig mot dig o säga som jag verkligen tror."
Denna läkare var extremt sympatisk o de märktes att han varit engagerad i mitt fall. Han undrade mycke o ville veta allt verkligen.
Jag gillade honom.
Sedan kom min kirurg in o meddelade att han tyvärr inte kommer vara den som opererar mig eftersom han va bokad de datumet jag fick. Jag bad han lite skämtsamt att "äh, strunta i dom" o stackarn börja mumla o sa "jaa om de e så du känner så kan jag nog ordna de" Hahaa! Va tvungen o förklara att jag skojja lite o att de går bra med en annan kirurg. Fast lite jobbigt va de eftersom jag gillar den här kirurgen mycke, Helge va de han hette va? Iaf, min nya heter Niklas o han kom o presentera sig. Bad som vanligt honom om att inte raka för mycke hår o han lova o tänka på de.
Sen gjordes massa mätningar o hörseltest som tog halva dan...ufft! Men efter de fick vi oss en runda i Uppsala city. Blev en väldigt go oxfile pasta till middag där o efter att ha blivit tvugna o startkabla igång skit bilen så körde vi hem igen. Heeelt slut hela familjen...
Kan ni förstå att de bara e ca 2 veckor kvar nu??? Aaahhh! Jag som aldrig opererat mig...tänk om jag inte tål o sövas eller nått annat skit. Återstår o se...
Jag berättade för min mamma igår att magneten som sätts i mitt huvud för o fästa ytterdelen med kan vara farlig för min väns pacemaker (jag vill ju inte magnetiseras fast i hennes bröst med huvudet eller nått) o att vi kanske inte kan vistas i samma rum om de e riktig kris (ska kolla upp de där) o då utbrast mamma plötsligt " Ska dom sätta nått i huvet på dig?!?!!" Liiiite de operationen går ut på så där morsan haha! Så söt.
Vad skulle man göra utan sin familj? Vad skulle jag göra utan mina grabbar? Hoppas ni vet hur tacksam jag e för er alla! Speciellt dig min lilla prins! Mammas glädjespridare!
Eftersom jag e hos mamma just nu så har jag inga bilder så bjussar på min profilbild från facebook.
Här får du tjatis! ;) Ska försöka bli bättre lovar.
Hej :)
För några dagar sen skrev jag ett jätte långt inlägg om mitt besök till Uppsala o plötsligt va allt borta så då blev jag så less så jag har dissat bloggen ett tag sorry.
Inte bara därför iofs...
Adam blev magsjuk i lördags o har igentligen inte varit pigg alls förrän idag, nästan en vecka efteråt :(
Han spydde bara första dagen men har varit hur hängig o borta som helst sista dagarna. Ni som träffat han skulle inte känna igen honom alls...
Första dagen när han spydde va han nästan som vanligt o skratta mellan spyorna haha men efteråt så såg man hur hårt de här viruset tog på hans kropp. Usch! Vill aldrig se han så igen! Jag har inte kunnat ätit sen i lördags bara för att jag varit så orolig för han. Han va ju så HIMLA svag! Men idag, som sagt, så e han tillbaks!!!! :D Ingen e gladare än jag för o få min Adam tillbaks! Nu sprider han lycka igen som de ska va.
Jag tror jag lyckades klara mig (peppar peppar) men pappa C blev lite dålig. Inte så konstigt kanske när han pussar hans spyor...
C har varit huuuur duktig som helst dom här dagarna när Adam varit sjuk! Jag e så imponerad av honom! Han visade verkligen vilken bra pappa han är.
Har lite bilder i mobilen men hittar inte sladden nu :(
Vi skulle igentligen ha gått på ett stort bröllop i lördags men eftersom Adam tajmade in o bli sjuk då så fick mamma mandy stanna hemma. Pappa C fick gå eftersom de va hans väns bröllop. Han skickade mms bilder hela kvällen så de va näääääääästan som o vara där ;)
Nu får ni som jag känner ta o gifta er så jag oxå får gå på bröllop!!!
Ska sätta mig o skriva Uppsala inlägget igen...om jag orkar...
Hare!
Inte bara därför iofs...
Adam blev magsjuk i lördags o har igentligen inte varit pigg alls förrän idag, nästan en vecka efteråt :(
Han spydde bara första dagen men har varit hur hängig o borta som helst sista dagarna. Ni som träffat han skulle inte känna igen honom alls...
Första dagen när han spydde va han nästan som vanligt o skratta mellan spyorna haha men efteråt så såg man hur hårt de här viruset tog på hans kropp. Usch! Vill aldrig se han så igen! Jag har inte kunnat ätit sen i lördags bara för att jag varit så orolig för han. Han va ju så HIMLA svag! Men idag, som sagt, så e han tillbaks!!!! :D Ingen e gladare än jag för o få min Adam tillbaks! Nu sprider han lycka igen som de ska va.
Jag tror jag lyckades klara mig (peppar peppar) men pappa C blev lite dålig. Inte så konstigt kanske när han pussar hans spyor...
C har varit huuuur duktig som helst dom här dagarna när Adam varit sjuk! Jag e så imponerad av honom! Han visade verkligen vilken bra pappa han är.
Har lite bilder i mobilen men hittar inte sladden nu :(
Vi skulle igentligen ha gått på ett stort bröllop i lördags men eftersom Adam tajmade in o bli sjuk då så fick mamma mandy stanna hemma. Pappa C fick gå eftersom de va hans väns bröllop. Han skickade mms bilder hela kvällen så de va näääääääästan som o vara där ;)
Nu får ni som jag känner ta o gifta er så jag oxå får gå på bröllop!!!
Ska sätta mig o skriva Uppsala inlägget igen...om jag orkar...
Hare!
Humpf!
Jag o Adam tvättade igår så vi inte har en enda sak kvar o tvätta. Inte ens en strumpa ligger i vår smutstvätt. Sen lagade vi mat o koka alla Adams nappar o flaskor. Gjorde rent i ugnen o tvätta några fönster. Efter de tänkte mamma Mandy att vi skulle gymma lite i Adams babygym.
Trodde jag ja...
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...
Trodde jag ja...
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...
Kakor
Förra veckan var jag med Adam o hälsa på söta Vanessa o hennes bebbe Viktor. Vår vän Ida va oxå där med hennes bebbe Vilma.
Vanessa bjöd på dom gooooodaste kakorna jag nånsin ätit! Gjorde "tusen nålar" på hennes arm o lyckades klämma fram receptet ur na men av nån anledning så lyckas jag inte få dom lika goda :(
Min första sats...
Andra satsen...
SOM BLEV ÄNNU VÄRRE! :(
Dom kanske ser okey ut men dom e inte i närheten av Vanessas :(
Får fortsätta försöka...
Vi hade iaf en jätte trevlig dag :) fast Adam va helt galen! Man kunde tro han ätit socker eller nått. Han skrek som Tarzan i djungeln samtidigt som han gnagade på allt...helt galen såg han ut. Dom andra bebbarna kollade på honom med frågande miin o undra nog va han va för galning... Konstigt...Adam brukar jämt va den tysta o blyga annars...
Här är sötisarna!!!
Lilla mysdjuret på babysittern e fortfarande för liten för o sitta själv men förhoppningsvis får vi en gruppbild med alla 3 bredvid varandra nästa gång ;)
Alltid lika kul o se Adam med andra bebisar! De e så roligt o se dom leka o stirra på varan. Ni ser ju själva på bilderna hur gulligt de är!
Imorgon drar jag o mini familjen till Uppsala. Fick mail igår att dom vill göra några fler mätningar innan operation...suck. Inte gratis o åka fram o tillbaks liksom men vi tänkte passa på o gå runt lite i Uppsala o shoppa lite o förhoppningsvis äta god mat. Sånt fint vår väder dom här dagarna så de passar perfekt med en roadtrip.
På fredag drar vi till Stockholm o träffar Adams moster. Wieee!
Nu ska vi dra till Ikea! See ya!
Vanessa bjöd på dom gooooodaste kakorna jag nånsin ätit! Gjorde "tusen nålar" på hennes arm o lyckades klämma fram receptet ur na men av nån anledning så lyckas jag inte få dom lika goda :(
Min första sats...
Andra satsen...
SOM BLEV ÄNNU VÄRRE! :(
Dom kanske ser okey ut men dom e inte i närheten av Vanessas :(
Får fortsätta försöka...
Vi hade iaf en jätte trevlig dag :) fast Adam va helt galen! Man kunde tro han ätit socker eller nått. Han skrek som Tarzan i djungeln samtidigt som han gnagade på allt...helt galen såg han ut. Dom andra bebbarna kollade på honom med frågande miin o undra nog va han va för galning... Konstigt...Adam brukar jämt va den tysta o blyga annars...
Här är sötisarna!!!
Lilla mysdjuret på babysittern e fortfarande för liten för o sitta själv men förhoppningsvis får vi en gruppbild med alla 3 bredvid varandra nästa gång ;)
Alltid lika kul o se Adam med andra bebisar! De e så roligt o se dom leka o stirra på varan. Ni ser ju själva på bilderna hur gulligt de är!
Imorgon drar jag o mini familjen till Uppsala. Fick mail igår att dom vill göra några fler mätningar innan operation...suck. Inte gratis o åka fram o tillbaks liksom men vi tänkte passa på o gå runt lite i Uppsala o shoppa lite o förhoppningsvis äta god mat. Sånt fint vår väder dom här dagarna så de passar perfekt med en roadtrip.
På fredag drar vi till Stockholm o träffar Adams moster. Wieee!
Nu ska vi dra till Ikea! See ya!
Våran dag...
Dåligt uppdaterat i know. Får köra ett inlägg med lite uppdatering sen.
Jag o Adam hänger hemma idag.
Vår dag i bilder...
Sen blev jag attackerad med pussar...
Blir kanske mycke bild inlägg framöver. Har ingen skriv lust tyvärr. Ska försöka få igång den igen ;)
Adiooos!
Jag o Adam hänger hemma idag.
Vår dag i bilder...
Sen blev jag attackerad med pussar...
Blir kanske mycke bild inlägg framöver. Har ingen skriv lust tyvärr. Ska försöka få igång den igen ;)
Adiooos!
