Min resa...

För ett tag sen bråka jag med en bittertant som försökte tvinga på mig de hemska patient armbandet.

Hon vann...



Nu har jag suttit i en timma o hängt läpp över de.
Jag hatar dom där armbanden! Har man en sån på sig DÅ E man garanterat patient. Usch!

Enda gången jag inte hade problem med armbandet var när Adam föddes. Han o jag hade ju tom matchande nr på våra armband :) Dom ligger hemma i hans låda nu. Ibland när jag e där o rotar så ser jag den. Kan inte låta bli o få ett sånt där lyckligt flin i ansiktet då. Den e ju så liten! Så liten så hans arm måste ha varit lika stor som min tumme.
När jag ligger här o ser all inredning o allt som hör sjukhus till så påminns jag om dom dagarna vi var på lasarettet med en nyfödd liten bebis. Jag visste inte då att han skulle visa mig vad anledningen till livet är. De va i en sån här miljö vi först träffades o lärde känna varandra. Första smekningen, första ögonkontakten, första känslan av okrossbar kärlek, allt de hände i sån här miljö. Så när jag ligger här så fylls jag av alla känslor jag kände då o de känns faktiskt lite bitterljuvt. Jag vill inte känna såna grejer när jag inte kan nå min Adam fast samtidigt känns de härligt o få en dos av känslan från en av dom underbarste dagarna i mitt liv.


10 timmar kvar nu...