Min resa...

Nu har jag varit hos psykologen.
För en gångs skull kändes det som jag fick träffa en seriös o kompetent psykolog. Har träffat en del nu sen min sjukdom startade o blivit lite chockad. Ingen  av dom hade nån aning om att fanns en sjukdom som kunde vända nått psykiskt till något fysikt utan JAG fick berätta till DOM vad det heter o vad det är (efter att ha läst på internet om det). Har tom mailat runt till olika psykologer i Sverige o fått till svar att det är en sjukdom som bara fanns förr i tiden...jahapp, så vår hjärna har utvecklat nått skydd mot det nu i "framtiden eller??

Den här hade iallafall hört om det förut o hon berättade tom att hon haft en patient tidigare som lidit av denna sjukdom men i hennes fall omvandlades hennes ångest till att hennes arm blev förlamad. Tester visade aldrig någon fysisk skada men efter behandling hos psykolog så blev armen helt återställd. Hon förklarade hur vår hjärna är som en komplicerad dator o kan ibland stänga av vissa delar som den tycker kanske skadar andra delar o oftast sker detta genom att man varit med om ett trauma.
Hon frågade mig vad mitt trauma var. Om jag tex blivit våldtagen eller utsatt för kränkning. Det har jag ju aldrig så nej var mitt svar. Tycker inte jag vart med om nån stor trauma.
Min mor höll inte med o sa "Amanda har varit med om nånting stort"
Hon menade händelsen i Visby med min kille som åkte in i fängelse.
Ja självklart är det en stor sak att vara med om. Han var ju min familj där i Visby o helt plötsligt tas han ifrån mig. Sånt gör självklart skada men jag har aldrig mått så dåligt över det så jag brytit ihop.
Det var en jobbig situation men jag har lärt mig en maaaassooor av den o det var otroligt nyttigt för mig. Bäde han o jag fick lärdom om en heeel del om oss själva och varandra.
Jag kan helt ärligt säga att vi mått bra igenom hela hans straff.
Däremot kan jag förstå att min mor kanske inte ser det på samma sätt. Hur lätt kan det vara att se ens dotter ha kontakt med någon som sitter i ett av Sveriges hårdaste anstalter. Vet inte hur jag hade hanterat det själv om det var MIN dotter MEN jag måste även påpeka att min mor inte känner honom o kan därför kanske inte ge en ärlig bild av honom o vår situation. Hon har träffat honom 2-3 ggr under alla år o har då under dessa möten inte pratat med honom. Hon kom heller aldrig o hälsade på oss någon gång i vårt hem i Visby vilket jag tycker är viktigt om man vill se hur en relation verkligen är.
Det är nog lättare för nära o kära att BARA tänka på att han är en som sitter i fängelse o därför måste han vara på ett speciellt sätt men jag vet att dom hade sett honom på ett annat sätt om dom tog sig tid att prata med honom o lära känna honom på riktigt. Deras uppfattning hade förändrats då, det kan jag satsa min högra arm på.
Mina vänner o familjen säger nog allt dom säger endast pga kärlek för mig men jag kan inte ta åt mig  till 100% av det som sägs av dom förrän jag vet att dom känner honom. Då kan jag lita på att det dom säger stämmer. Men tills dess så känns det bara som att han inte är accepterad pga att han sitter i fängelse...vilket inte är kul men inte nått man ska bygga heeela sin uppfattnig om en person på...för ingen känner honom igentligen...
Jag kommer ALLTID lyssna, ta emot o framför allt UPPSKATTA råden som ges av mina nära för jag vet att ALLT som sägs är av kärlek men beslutet är i slutändan mitt...
Önskar bara att alla kunde luta sig tillbaks tills dess o tänka "Amanda är inte dum så jag kan slappna av, beslutet kommer vara det rätta"
För jag är inte dum...
Och jag kan GARANTERA att  jag valt det som gör mig lyckligast...det är allt ni behöver veta...

Psykologen ville träffas igen o tills dess skulle jag vara beredd på att dela med mig av saker jag grubblar på.
Nu vet jag inte om det är något psykiskt som gjort mig döv men jag tänker gå med på behandlingen o hoppas på att det blir någon förändring.

Det bästa med mötet var att min kära Petra var med! Det är en sjukgymnast som jag fick kontakt med för o lära mig slappna av o andas rätt för o få ner mina höga tinnitus ljud.
Hon är en riktig stjärna, full av omtanke o kärlek. Om ni någonsin behöver hjälp av en sjukgymnast på psykologiavdelningen så KRÄV att få Petra.
Nu är våran kontakt avslutad för jag fick dom "verktygen" jag behövde av henne, vad gäller avslappning o andningen, men både jag o hon kände att det skulle vara bra om Petra var med under behandlingen med psykologen. Då får man se lite mer av kära Petra:)
Hon fick vara hörtolken idag o skriva på datan vad som sas. Det är otroligt svårt att få en hörtolk o dom åker oftast från långt håll för o komma o hjälpa mig men nu kan Petra vara hörtolk på våra möten. Superbra!

Min kära bror lämnade en kommentar efter mitt sista inlägg. Han är så rolig men pratar också sanning. Läs det!

Nu måste jag springa o ge Dico en puss! Herrå!

Jag tänkte skriva lite om mig nu för er som inte vet vad som hänt mig.
Har nämligen nyligen lagt ut min blogg så ALLA kan se den.

Bestämde mig för att blogga när jag sommaren 2007 blev sjuk för att ha ett minne om vad jag gick igenom när jag sen blir frisk. Hade önskat den dagen redan var här...
Blev sjuk i maj 2007. Det började med lite yrsel som sedan nu är problem med balansen o dövhet. Läkarna vet ännu inte vad som hänt med mig så jag går i ovisshet om jag nånsin kommer få höra igen. Vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte kommer kunna göra det. Den tanken finns inte o FÅR inte komma upp i mitt huvud just nu. Blir för mycket att tänka på det.
Det är inte bara yrseln o dövheten som stör mig utan jag har även HÖG tinnitus som kom i samband med yrseln. Den gör att jag måste hålla mig aktiv heeeela tiden annars blir jag helt koko av alla ljud jag har i skallen. Att somna utan att vara HELT död är inte ens att tänka på...

Isamband med mina hörselproblem o alla tester som togs så hittade man även att jag hade en leversjukdom, vilket e rätt ironiskt eftersom jag aldrig druckit en droppe alkohol under hela mitt 27 åriga liv. Kommer dock inte skriva mycket om den eftersom jag ätit kortison nu i flera månader o värderna är tillbaks till det normala...även om det tyvärr är en sjukdom som aldrig går bort... Jag lider inte av den förutom några känningar i levern då o då men de klarar vem som helst.

Har även en pojkvän som sitter ett 4,9 års långt straff o nu nyligen äntligen börjat få permissioner. Jag har "väntat" på honom i 4 år o i oktober detta år är det dags för han att komma hem. Känns bra men samtidigt sååå overkligt. Kommer tror det när jag ser det.
Och NEJ till alla er som tänker att jag är en "getto lover eller nått". Det finns ingen med ett hjärta som han. Går inte att beskriva hur han är. Han är en sån man bara måste träffa. Tyvärr var han på fel plats en kväll o ett bråk slutade illa...men nu snart har han tagit sitt straff, och som en man dessutom, o kan komma hem till mig sin familj o kära lilla vovven.

Nu vill min bror som nyligen flyttat till Uruguay snackish lite på msn...tur att man har fingrar när man inte kan höra i telefon...

Välkommen till mig!!!

Byye