Charlies förlossningsberättelse...
Jag var beräknad till den 25:e april. Innan UL så var jag beräknad till den 18:e april (enligt sista mens).
Den 18:e april hade vi bestämt dejt i lekparken med en vän o hennes dotter. Jag o Adam knalla dit o jag klagade lite på att min rygg besvärade mig. De kändes som jag hade magkatarr fast i ryggen. Skum känsla som är svår att beskriva. Min vän sa att de kanske var på G men DE visste jag att de INTE var. Man får inte magkattars ont när man ska föda. Heeelt annan smärta. Trodde jag ja...
C mötte upp oss i parken o tog Adam för o fika på stan medans jag gick hem o somna som en klubbad säl (hemskt uttryck by the way) på soffan.
Efter några timmar vakna jag o hade lite molande ont. Av nån anledning sa jag till C att vi måste packa BB väskan (som jag ÄNNU inte gjort) för idag händer de. Jag sa de så lugnt o oengagerat (trodde ju inte ens på mina egna ord) så han tog inte in de riktigt.
Jag knalla runt där o packa o vek kläder medans dom andra somna.
Runt midnatt började jag chatta med min vän o sa att jag kände lite smått då o då men de var så svagt så jag visste inte om de räknades som värkar eller om de bara var lite magbubbel eller nått. Hon sa till mig att klocka smärtan för o se om de kom regelbundet. Fick en chock när vi såg att dom kom var 8:e minut! Hur kunde smärtan va så precis??
Min kompis somna o där satt jag o fundera om de verkligen va på G. Jag hade ju inte jätteont så jag hade ingen tanke på att åka in. De var bara att ligga där på soffan o vänta. C sov bredvid mig o Adam i sitt rum.
När värkarna började komma var 6:e minut så googlade jag lite för o se när man ska åka in. Hittade en sida där de stod att en omföderska ska åka in när värkarna kommer var 6:e minut för de kan gå snabbt. Jag hade ingen lust o åka in när jag knappt hade ont men jag ville ändå rådfråga C.
Försökte väcka han lite försiktigt o sa att vi kanske måste åka in snart. Han vände sig bara om o mummla nått sen somna han om.
Bestämde mig för o vänta tills de gör mer ont iaf. Jag kommer inte föda nått barn förrän jag har ont. DE visste jag.
Efter en stund började värkarna bli kraftigare. Jag blev tvungen att andas mig igenom dom. Eftersom C visat att han inte flög upp direkt när jag rådfrågat honom så messade jag min lillsyrra som ringde BB för o rådfråga. Säkert bara lite växtvärk hade dom svarat henne.
Mmm...växtvärk...
Runt 7 gjorde de rätt ont så jag bestämde mig för o ta en varm dush för o lätta lite på smärtan. De hjälpte enormt mycke faktiskt. Passade även på att raka ben osv för jag insåg att vi skulle behöva dra till BB.
Smsade mami att hon skulle va beredd o skjutsa oss inom kort.
Adam gick hos dagmamma då o hade schema från 10. Vi kunde inte ta med Adam till BB så jag la mig i sängen o bet ihop för o klara av att vänta tills han fick gå till dagmamman. De skulle bli alldeles för krångligt om vi åkte in tidigare. De bästa vara att veta att han kunde vara hos dagmamman medans vi åkte till BB.
Låg i sängen o andades mig igenom smärtan som var rätt hög men ändå väldigt hanterbar. C sprang runt o gjorde i ordning Adam.
Sen kom han in o fråga vart en räkning låg som han lagt på byrån o sucka o hade sig för jag inte visste var den var. Jag i mitt tillstånd ville inte leta eller ens tänka på en jävla räkning nu. Tydligen viktig räkning. SUCK! Jag föder barn! Stoppa upp den där räkningen nånstans! Vi ska få barn idag!
Iaf...
Mamma kom o vi lämna Adam hos dagmamma o körde vidare till BB. Klockan var runt halv elva.
Min mamma var så stressad så hon var tvungen o fråga C vart hon skulle svänga osv fast hon vet exakt hur man kör till BB.
Jag satt mest o blunda o när en värk kom andades jag högt igenom den. In genom näsan o ut genom munnen.
Vi blev avsläppta vid entren o mamma hojta nått om att vi skulle ringa om vi behövdes hämtas igen. Yea right, tänkte jag... Jag lääär bli kvar.
Vi blev visade till ett rum o jag stod o lutade över ett bord o andades genom värkarna.
Efter en hel JÄKLA halvtimma kom en barnmorska. Hon hade med sig dom fina kläderna som jag hoppade in i (inte bokstavligen) o blev undersökt.
4 cm hade jag öppnat mig. Man ska vara öppen 10.
C sa till barnmorskan att idag kommer de väl ingen bebis va? Han hade väldigt svårt att ta in att de faktiskt var på gång. Barnmorskan fnissa o sa joohoodu de tror jag allt.
Barnmorskan fråga flera gånger om jag ville ha morfin eller annat för o stoppa lite smärta men jag sa bara "nää de hjälper o andas igenom värkarna så jag behöver inget". Varje gång jag sa de högt så tänkte min hjärna "men du e ju sjuk i hela huvet...".
Plötsligt dog batteriet på mitt cochleaimplatat o då blev jag skitledsen. Jag vill ju höra vad alla säger! Adam födde jag innan jag opererat mig o hörde minimalt under förlossningen med hjälp av en hörapparat men nu hade jag inte ens den med mig. Blev så arg på mig själv att jag glömt ta med batteri. C ringde mamma som kom o hämtade han o skjutsa hem för o hämta batteri.
Barnmorskan titta förbi o undra var C var o de undrade jag med. TYDLIGEN åkte han förbi banken o betala JÄKLA räkningen oxå! Nu kan man ju skratta lite åt hans oförstående att jag faktiskt FÖDER BARN IDAG, men då var de inte kul vill jag lova.
Jag minns inte vad klockan var men jag blev undersökt igen o var öppen 6-7 cm. Bebisen ligger rätt högt upp oxå sa barnmorskan. Great, tänkte jag. Kommer ta forever... Hade gått ca 2 timmar då tror jag. Ännu en gång fråga hon om jag ville ha morfin så jag fick vila lite men jag hade hört morfin kan fördröja allt så jag tacka nej.
Jag var så slut (hade ju inte sovit på ett dygn) så jag låg mest o blunda o försökte slumra till mellan värkarna.
Barnmorskan kommer in igen o ber mig pröva lustgas. Jag tar ett djupt andetag i den där masken som stinker fot o får panik. Nej nej nej! säger jag o skakar på huvudet. Låter lite som Adam faktiskt minns jag. "Nej.." säger barnmorskan tillbaks o tittar på mig. WHAT? säg nått annat! tänkte jag. Hon var nog rätt ny för de tog lååång tid o kolla hur mycke jag var öppen tex. Hon titta länge på sina fingrar för o uppskatta hur många cm de var osv.
Nu kändes de som en bomb explodera i min mage varje gång en värk kom. De gjorde ohanterligt ont nu o jag började kallsvettas. Minns att C smekte mig i pannan för o ta bort svett o de kändes så otroligt skönt o tryggt när han gjorde de.
Barnmorskan sa att hon vill ge lite smärtstillande o vid de här laget så protestera jag INTE.
Hon sprang iväg o 1 minut efter hon lämnat rummet så kom krystvärkarna.
Nu kommer den! skrek jag till C. Tryck tryck tryck! skrek han. Neeej! hon måste godkänna först! sa jag. Haha! Ufft...
Han gick o hämta henne o hon sa att hon nyss undersökt o de bara var 6-7 cm öppet så jag får inte krysta. De måste vara 10.
Jag bönade o bad att hon skulle undersöka igen o de gjorde hon. På bara några minuter så hade jag öppnat mig 4 cm o var helt öppen. Bara att krysta! Du är helt öppen!
Jag hann alltså inte få nå smärtstillande. Troligtvis därför jag fick så ont där i slutet oxå för de gick väldigt snabbt.
Efter 2 kryst så var han ute kl 13.35. Vi kom in till BB ca 10.30.
Jag förstod ingenting o tittade mest på C som stod bredvid mig. "Jag gjorde de älskling. Jag gjorde de!" sa jag om o om igen. Hade väldig svårt o ta in att jag faktiskt klarat de. O väldigt smidigt o lugnt oxå.
Charlie kom upp i min famn o han var mini!
Bajsade gjorde han oxå. Adam kissa o Charlie bajsa. My boys <3
Han vägde bara 2851 gram o var bara 46 cm lång. Ljus som en svensk liten pöjk.
Vi stannade på BB några dagar. Minns att jag saknade Adam nått extremt.
Eftervärkarna var mycke värre med Charlie. Fick tom be om Panodil, så de var bra jag stannade o vila några dar.
Att sen åka hem o se bröderna tillsammans är en historia för sig. Kärlek vid första ögonkastet.
Fler bilder från BB o nyfödd Charlie finns i andra datan så de får jag återkomma med.
Nu blire soffhäng!
Den 18:e april hade vi bestämt dejt i lekparken med en vän o hennes dotter. Jag o Adam knalla dit o jag klagade lite på att min rygg besvärade mig. De kändes som jag hade magkatarr fast i ryggen. Skum känsla som är svår att beskriva. Min vän sa att de kanske var på G men DE visste jag att de INTE var. Man får inte magkattars ont när man ska föda. Heeelt annan smärta. Trodde jag ja...
C mötte upp oss i parken o tog Adam för o fika på stan medans jag gick hem o somna som en klubbad säl (hemskt uttryck by the way) på soffan.
Efter några timmar vakna jag o hade lite molande ont. Av nån anledning sa jag till C att vi måste packa BB väskan (som jag ÄNNU inte gjort) för idag händer de. Jag sa de så lugnt o oengagerat (trodde ju inte ens på mina egna ord) så han tog inte in de riktigt.
Jag knalla runt där o packa o vek kläder medans dom andra somna.
Runt midnatt började jag chatta med min vän o sa att jag kände lite smått då o då men de var så svagt så jag visste inte om de räknades som värkar eller om de bara var lite magbubbel eller nått. Hon sa till mig att klocka smärtan för o se om de kom regelbundet. Fick en chock när vi såg att dom kom var 8:e minut! Hur kunde smärtan va så precis??
Min kompis somna o där satt jag o fundera om de verkligen va på G. Jag hade ju inte jätteont så jag hade ingen tanke på att åka in. De var bara att ligga där på soffan o vänta. C sov bredvid mig o Adam i sitt rum.
När värkarna började komma var 6:e minut så googlade jag lite för o se när man ska åka in. Hittade en sida där de stod att en omföderska ska åka in när värkarna kommer var 6:e minut för de kan gå snabbt. Jag hade ingen lust o åka in när jag knappt hade ont men jag ville ändå rådfråga C.
Försökte väcka han lite försiktigt o sa att vi kanske måste åka in snart. Han vände sig bara om o mummla nått sen somna han om.
Bestämde mig för o vänta tills de gör mer ont iaf. Jag kommer inte föda nått barn förrän jag har ont. DE visste jag.
Efter en stund började värkarna bli kraftigare. Jag blev tvungen att andas mig igenom dom. Eftersom C visat att han inte flög upp direkt när jag rådfrågat honom så messade jag min lillsyrra som ringde BB för o rådfråga. Säkert bara lite växtvärk hade dom svarat henne.
Mmm...växtvärk...
Runt 7 gjorde de rätt ont så jag bestämde mig för o ta en varm dush för o lätta lite på smärtan. De hjälpte enormt mycke faktiskt. Passade även på att raka ben osv för jag insåg att vi skulle behöva dra till BB.
Smsade mami att hon skulle va beredd o skjutsa oss inom kort.
Adam gick hos dagmamma då o hade schema från 10. Vi kunde inte ta med Adam till BB så jag la mig i sängen o bet ihop för o klara av att vänta tills han fick gå till dagmamman. De skulle bli alldeles för krångligt om vi åkte in tidigare. De bästa vara att veta att han kunde vara hos dagmamman medans vi åkte till BB.
Låg i sängen o andades mig igenom smärtan som var rätt hög men ändå väldigt hanterbar. C sprang runt o gjorde i ordning Adam.
Sen kom han in o fråga vart en räkning låg som han lagt på byrån o sucka o hade sig för jag inte visste var den var. Jag i mitt tillstånd ville inte leta eller ens tänka på en jävla räkning nu. Tydligen viktig räkning. SUCK! Jag föder barn! Stoppa upp den där räkningen nånstans! Vi ska få barn idag!
Iaf...
Mamma kom o vi lämna Adam hos dagmamma o körde vidare till BB. Klockan var runt halv elva.
Min mamma var så stressad så hon var tvungen o fråga C vart hon skulle svänga osv fast hon vet exakt hur man kör till BB.
Jag satt mest o blunda o när en värk kom andades jag högt igenom den. In genom näsan o ut genom munnen.
Vi blev avsläppta vid entren o mamma hojta nått om att vi skulle ringa om vi behövdes hämtas igen. Yea right, tänkte jag... Jag lääär bli kvar.
Vi blev visade till ett rum o jag stod o lutade över ett bord o andades genom värkarna.
Efter en hel JÄKLA halvtimma kom en barnmorska. Hon hade med sig dom fina kläderna som jag hoppade in i (inte bokstavligen) o blev undersökt.
4 cm hade jag öppnat mig. Man ska vara öppen 10.
C sa till barnmorskan att idag kommer de väl ingen bebis va? Han hade väldigt svårt att ta in att de faktiskt var på gång. Barnmorskan fnissa o sa joohoodu de tror jag allt.
Barnmorskan fråga flera gånger om jag ville ha morfin eller annat för o stoppa lite smärta men jag sa bara "nää de hjälper o andas igenom värkarna så jag behöver inget". Varje gång jag sa de högt så tänkte min hjärna "men du e ju sjuk i hela huvet...".
Plötsligt dog batteriet på mitt cochleaimplatat o då blev jag skitledsen. Jag vill ju höra vad alla säger! Adam födde jag innan jag opererat mig o hörde minimalt under förlossningen med hjälp av en hörapparat men nu hade jag inte ens den med mig. Blev så arg på mig själv att jag glömt ta med batteri. C ringde mamma som kom o hämtade han o skjutsa hem för o hämta batteri.
Barnmorskan titta förbi o undra var C var o de undrade jag med. TYDLIGEN åkte han förbi banken o betala JÄKLA räkningen oxå! Nu kan man ju skratta lite åt hans oförstående att jag faktiskt FÖDER BARN IDAG, men då var de inte kul vill jag lova.
Jag minns inte vad klockan var men jag blev undersökt igen o var öppen 6-7 cm. Bebisen ligger rätt högt upp oxå sa barnmorskan. Great, tänkte jag. Kommer ta forever... Hade gått ca 2 timmar då tror jag. Ännu en gång fråga hon om jag ville ha morfin så jag fick vila lite men jag hade hört morfin kan fördröja allt så jag tacka nej.
Jag var så slut (hade ju inte sovit på ett dygn) så jag låg mest o blunda o försökte slumra till mellan värkarna.
Barnmorskan kommer in igen o ber mig pröva lustgas. Jag tar ett djupt andetag i den där masken som stinker fot o får panik. Nej nej nej! säger jag o skakar på huvudet. Låter lite som Adam faktiskt minns jag. "Nej.." säger barnmorskan tillbaks o tittar på mig. WHAT? säg nått annat! tänkte jag. Hon var nog rätt ny för de tog lååång tid o kolla hur mycke jag var öppen tex. Hon titta länge på sina fingrar för o uppskatta hur många cm de var osv.
Nu kändes de som en bomb explodera i min mage varje gång en värk kom. De gjorde ohanterligt ont nu o jag började kallsvettas. Minns att C smekte mig i pannan för o ta bort svett o de kändes så otroligt skönt o tryggt när han gjorde de.
Barnmorskan sa att hon vill ge lite smärtstillande o vid de här laget så protestera jag INTE.
Hon sprang iväg o 1 minut efter hon lämnat rummet så kom krystvärkarna.
Nu kommer den! skrek jag till C. Tryck tryck tryck! skrek han. Neeej! hon måste godkänna först! sa jag. Haha! Ufft...
Han gick o hämta henne o hon sa att hon nyss undersökt o de bara var 6-7 cm öppet så jag får inte krysta. De måste vara 10.
Jag bönade o bad att hon skulle undersöka igen o de gjorde hon. På bara några minuter så hade jag öppnat mig 4 cm o var helt öppen. Bara att krysta! Du är helt öppen!
Jag hann alltså inte få nå smärtstillande. Troligtvis därför jag fick så ont där i slutet oxå för de gick väldigt snabbt.
Efter 2 kryst så var han ute kl 13.35. Vi kom in till BB ca 10.30.
Jag förstod ingenting o tittade mest på C som stod bredvid mig. "Jag gjorde de älskling. Jag gjorde de!" sa jag om o om igen. Hade väldig svårt o ta in att jag faktiskt klarat de. O väldigt smidigt o lugnt oxå.
Charlie kom upp i min famn o han var mini!
Bajsade gjorde han oxå. Adam kissa o Charlie bajsa. My boys <3
Han vägde bara 2851 gram o var bara 46 cm lång. Ljus som en svensk liten pöjk.
Vi stannade på BB några dagar. Minns att jag saknade Adam nått extremt.
Eftervärkarna var mycke värre med Charlie. Fick tom be om Panodil, så de var bra jag stannade o vila några dar.
Att sen åka hem o se bröderna tillsammans är en historia för sig. Kärlek vid första ögonkastet.
Fler bilder från BB o nyfödd Charlie finns i andra datan så de får jag återkomma med.
Nu blire soffhäng!
Kommentarer
Postat av: Sanna
Va kul att du tagit upp skrivandet igen, sånt gillas!
Puss & kram
Trackback
