Min resa...

Igår mådde jag skit o i min deppighet så råka jag skriva på min status på facebook att jag kände mig helt förkrossad, vilket jag gjorde men de behövs ju inte sägas där. Vad menar man genom o skriva så på face? Vill man ha uppmärksamhet? Att nån ska se o bry sig? Jag fattar inte varför jag skrev de där. Känns lite puckat men jag gjorde de inte för att jag ville folk skulle bli nyfikna eller för uppmärksamhet. Jag mådde bara skit o de stod "vad gör du nu" som de alltid står där man ska skriva så då skrev jag, utan att tänka, vad jag gjorde...kände mig förkrossad. För de gjorde jag.
Vad händer? Jag får mess o folk kommenterar o oroar sig o självklart undrar vad som hänt. De e jag inte redo o prata med nån om men självklart frågar mina vänner eftersom dom blir oroliga. Sen tänker man väl att om man skriver så på face så e de nått man kan berätta oxå. Men de e de inte. Inte nu iaf.

Min poäng med de här idiotiska svammlet...

Jag e så blåst som skriver en sån uppdatering o oroar alla för o sen inte kunna svara på vad som e fel. Hur fjantig o omogen kan man bli?

Summa sumarum: Förlåt till er som messat o kommenterat o oroat er. Jag berättar när jag känner mig redo för de men förhoppningsvis löser de sig innan o e glömt tills dess ;)

Visst e de skit o må så dåligt så allt bara e jobbigt?

Har inte sminkat mig på 2 dagar så jag har gått runt i V-ås o skrämt folk.

Igår hände nått som fick mig o skämmas över mig själv ännu mer.

Jag hoppade på bussen för o åka o fota min systerdotter. Bussen e full så jag står upp längst fram. Efter några hållplatser blir de platser lediga längre in men jag står kvar. Varför? För att jag SKÄMS! Jag vill inte folk ska stirra på mina "maskiner" jag har bakom öronen för då kommer dom se mig som en handikappad fast jag egentligen är, eller iaf har varit precis som dom en gång i tiden.
Kändes som enda anledningen att kliva längre in i bussen skulle vara för o förklara för dom som stirra (enligt mig stirra) att jag varit "normal" innan.
Jag stod iaf kvar längst fram för o slippa alla ögon på mina "maskiner". Pilla med mobilen så folk skulle tro att jag inte märkt att de blivit lediga platser för mina ögon va på mobilen.
Så himla patetiskt...
Jag e en mamma, snart 30 år gammal o jag bryr mig tydligen o tom skäms över de som blivit jag. Mina "maskiner" e o kommer förmodligen alltid vara en del av mig. Jag mår dåligt att jag skämdes över dom igår. Men vet ni? När man känner sig sänkt o mår skit så tappar man så mycke styrka. Jag HATAR de! Jag hatar hur svag man kan bli bara för att nått annat trycker i hjärtat på en.
Jag vaknade o satt upp håret i tofs för att jag tyckte de va snyggt men sen fick jag reda på bad news o hela jag faller ihop, o min frilla för dagen (som synliggör mina apparater mest av alla frillor) känns bara HELT fel o gör så jag inte ens vågar kliva längre in i bussen där folk kan se allt.

Så patetiskt...

Jag vill vara en stark kvinna, inte ett barn.
Måste hämta min styrka tillbaks.




Som tur är så ler jag alltid runt Adam. Han ska inte växa upp med nå depp!

Nu ska problem lösas o liv bli bättre! Wish me luck!