Bästa stödet!
Agnes mamma, Emma, lämnade en kommentar som fick mig o tänka till.
Hon fick mig o tänka på att den här operationen inte bara e för min egen skull utan för min familjs gemensamma framtids skull oxå. När jag tänker att jag gör de här även för min fästman o min son så spelar de helt plötsligt ingen roll hur dåligt jag mår. Detta kommer öka livskvaliten i min sons o min fästmans liv. Jag kan må hur dåligt som helst nu när jag inser hur mycke bättre allt kommer bli för hela min familj.
Tack Emma för den tanken.
De e helt otroligt vilket stöd jag fått. Hela min inkorg på min mobil e fylld av kärlek!
Jag har inte bara fått stöd o lyckönskningar från nära vänner o familj. Jag har fått massa stöd o kärlek från människor som jag aldrig ens träffat! Tack till er!!!
Överallt på facebook har jag fått kommentarer av mina vänner som vill stötta. Kärlek överallt!
Som de här tex, som jag såg när jag mådde som värst o ändå ville försöka surfa lite (klarade en minut men hann se inlägget). Tack min älskade Sandra!
Ni e änglar allihop! Tack för ert fina stöd! Jag kommer aldrig glömma de.
Nu till lite andra tankar...
Jag e orolig. Orolig att resultatet inte blir så bra som alla hoppas på. Många e väldigt förväntasfulla o säger att allt kommer bli bra nu o även om jag hoppas på de, självklart, så blir jag rädd att alla tänker att allt ska bli perfekt...
Jag vill inte vara negativ men jag vågar inte vara för positiv. Jag vet (efter alla år jag haft med läkare o göra) att de inte alltid blir som dom säger. Jag vågar inte ha förhoppningar att allt kommer lyckas.
Jag hoppas ni vet att jag fortfarande inte kommer vara som en normalhörande. Jag kommer aldrig höra ljud som ni hör dom. Med hörapparat låter ljuden inte verkliga. De låter mer mekaniskt eller hur man ska säga. De kommer dom även göra med cochlea implantatet. Jag kommer med andra ord aldrig kunna kalla mig för normalhörande så jag vill o hoppas ni inte har föör mycke förväntningar nu.
Om jag ska vara ärlig så stressar de mig att folk ska bli besvikna om jag fortfarande har problem o höra vad dom säger. Eller att dom ska tycka de e konstigt eller jobbigt att dom fortfarande måste prata sakta, tydligt o stå nära för att jag ska förstå.
Känns bara lite läskigt att vissa hoppas för mycke på resultatet för om de inte blir bra så vet jag att jag måste fortsätta "låtsas" att jag hört nått jag igentligen inte hört o jag vet inte om jag orkar de.
Jag vill kunna säga att jag inte hört vad ni sa utan att ni blir besvikna. Okey? Bra :)
Hoppas hoppas hoppas resultatet blir så perfekt som de kan bli nu!!!
Förövrigt har Adam smittat sin förkylning på både mig o C så idag va vi bara en snabbis runt o handla lite o tog luft sen storstäda C medans jag lagade piroger.
Smärtan känns bättre idag men måste fortfarande ta 2 alvedon. Kroppen känns inte riktigt hundra än men jag misstänker de e lite ångest från allt som varit som får mig o må lite skumt. De kommer nog ta lite tid o komma tillbaks efter de här o även att "acceptera" vännerna som bor innaför mitt huvud nu...oj lät som jag blivit schizofren nu... Jag menar inte såna "låtsas" vänner utan jag menar cochleaimplantatet så klart...
Tid ska man tydligen ge de...tid...
En gång i tiden...
Gammal bild men den fick mig o le så den får va med idag... :)
Hon fick mig o tänka på att den här operationen inte bara e för min egen skull utan för min familjs gemensamma framtids skull oxå. När jag tänker att jag gör de här även för min fästman o min son så spelar de helt plötsligt ingen roll hur dåligt jag mår. Detta kommer öka livskvaliten i min sons o min fästmans liv. Jag kan må hur dåligt som helst nu när jag inser hur mycke bättre allt kommer bli för hela min familj.
Tack Emma för den tanken.
De e helt otroligt vilket stöd jag fått. Hela min inkorg på min mobil e fylld av kärlek!
Jag har inte bara fått stöd o lyckönskningar från nära vänner o familj. Jag har fått massa stöd o kärlek från människor som jag aldrig ens träffat! Tack till er!!!
Överallt på facebook har jag fått kommentarer av mina vänner som vill stötta. Kärlek överallt!
Som de här tex, som jag såg när jag mådde som värst o ändå ville försöka surfa lite (klarade en minut men hann se inlägget). Tack min älskade Sandra!
Ni e änglar allihop! Tack för ert fina stöd! Jag kommer aldrig glömma de.
Nu till lite andra tankar...
Jag e orolig. Orolig att resultatet inte blir så bra som alla hoppas på. Många e väldigt förväntasfulla o säger att allt kommer bli bra nu o även om jag hoppas på de, självklart, så blir jag rädd att alla tänker att allt ska bli perfekt...
Jag vill inte vara negativ men jag vågar inte vara för positiv. Jag vet (efter alla år jag haft med läkare o göra) att de inte alltid blir som dom säger. Jag vågar inte ha förhoppningar att allt kommer lyckas.
Jag hoppas ni vet att jag fortfarande inte kommer vara som en normalhörande. Jag kommer aldrig höra ljud som ni hör dom. Med hörapparat låter ljuden inte verkliga. De låter mer mekaniskt eller hur man ska säga. De kommer dom även göra med cochlea implantatet. Jag kommer med andra ord aldrig kunna kalla mig för normalhörande så jag vill o hoppas ni inte har föör mycke förväntningar nu.
Om jag ska vara ärlig så stressar de mig att folk ska bli besvikna om jag fortfarande har problem o höra vad dom säger. Eller att dom ska tycka de e konstigt eller jobbigt att dom fortfarande måste prata sakta, tydligt o stå nära för att jag ska förstå.
Känns bara lite läskigt att vissa hoppas för mycke på resultatet för om de inte blir bra så vet jag att jag måste fortsätta "låtsas" att jag hört nått jag igentligen inte hört o jag vet inte om jag orkar de.
Jag vill kunna säga att jag inte hört vad ni sa utan att ni blir besvikna. Okey? Bra :)
Hoppas hoppas hoppas resultatet blir så perfekt som de kan bli nu!!!
Förövrigt har Adam smittat sin förkylning på både mig o C så idag va vi bara en snabbis runt o handla lite o tog luft sen storstäda C medans jag lagade piroger.
Smärtan känns bättre idag men måste fortfarande ta 2 alvedon. Kroppen känns inte riktigt hundra än men jag misstänker de e lite ångest från allt som varit som får mig o må lite skumt. De kommer nog ta lite tid o komma tillbaks efter de här o även att "acceptera" vännerna som bor innaför mitt huvud nu...oj lät som jag blivit schizofren nu... Jag menar inte såna "låtsas" vänner utan jag menar cochleaimplantatet så klart...
Tid ska man tydligen ge de...tid...
En gång i tiden...
Gammal bild men den fick mig o le så den får va med idag... :)
Kommentarer
Trackback
