Jag måste bli kär...
Men igår kväll när jag skulle somna så tänkte jag att om implantatet hade kunnat prata så hade den väl sagt "Jag e här för o hjälpa dig." Tror ni inte? Så jag måste börja förknippa den med positiva saker istället för allt negativt jag kännt hittills. Jag måste helt enkelt bli kär i den...
Jag fortsätter o må konstigt. Min kropp e inte sig själv o jag känner mig nere. De e jätte fint väder o några vänner skulle ut o promenera till Vallby friluftsmuseeum o kika på djuren där med sina bebbar men jag orkar inte nått. Inget känns "roligt" att göra just nu. Jag har ingen lust med nått.
Nätterna e värst. Jag oroar mig för att den där känslan av att de kryper i kroppen o att jag inte vet vart jag ska ta vägen ska komma tillbaks. Den som jag fick på lasarettet. De gör att jag känner ångest när de e sov dags o jag lägger mig sent o går upp så fort jag vaknar minsta lilla. Även om kl e 6. Jag vill inte ligga i sängen. De påminner mig om känslan o jag ligger bara o känner efter om den e kvar i kroppen.
De e inte bra att jag inte sover. Min kropp behöver vila ut. Tror de e därför jag mår konstigt o känner mig svag oxå.
Fortfarande e morgonen värst när de kommer till smärtan. 2 alvedon till efterrätt vid frukost e obligatoriskt just nu. Hoppas min lever står ut...
Adam e fortfarande sjuk o väldigt gnällig. Eftersom de e jobbigt med ljud just nu så e min hörapparat mest avstängd. Jag hör honom ändå lite grann men inte så de känns jobbigt.
Stackars C e en hjälte just nu.
Han tar honom hela nätterna o eftersom jag går upp tidigt så tar jag Adam på morgonen. Men jag kan inte bära honom så när C igentligen ska få sova ut så e han tvungen o gå upp hela tiden o förflytta Adam till matstolen, till skötbordet, till soffan, osv, åt mig. Jag försökte bära men de spännde till i hela nacken o halva huvudet o sved till i örat sen började tjutet i örat bli ännu högre.
Jag hatar de här!
Tålamod måste bli min vän just nu...
Jag är glad att operation gick så pass bra, men vad jobbigt det låter att må så dåligt.
Det måste vara svårt att acceptera att du inte kan göra allt själv just nu, men försök att ta det lugnt så att du inte börjar må sämre än vad du redan gör. Det är ju för eran gemensamma framtid du gjort operationen.
Stir kram till dig och hoppas du mår bättre snart!
Tålamod e svårt, jag har väldigt mycket problem med det!Men ska skriva om mina kreationer på min blogg, så du blir inspirerad! PUSS
Säg till om du vill ha sällskap hemma, vi kommer gärna över och har inga krav på nåt, ha ha!
Hej!
Skönt att operationen gick bra men trist att du mår dåligt och har ont..=( Hoppas det snart blir bra så även du kan följa med till Vallby! Det kommer att komma många mammamaffiatillfällen nu i vår & sommar!
Hoppas att du snart kryar på dig och Adam med!
